info@mjodhamnen.se

Mjöd i världen

Världens mjöd

Svensk Mjödkultur

Två saker kan sägas om den svenska mjödkulturen. Det första är att mjöd associeras i Sverige med vikingar, och det andra är att det finns en relativt stark hobbyistverksamhet vad gäller mjöd i Sverige. Båda dessa fenomen är dessutom relaterade, då det är främst personer som är intresserade av svensk järnålder och medeltid som är bekanta med, eller intresserade av, mjöd, och däfrör även främst dessa som producerar det. Det finns självklart en del undantag, såsom biodlare och bryggintresserade vilka har fått nys om att mjöd är en god dryck, utan att ha något egentligt vikingaintresse. Bland de i Sverige, som inte är bekanta med mjöd, råder det ganska stora missupfattningar om vad mjöd är för någonting. De flesta har hört ordet förut, och känner till att vikingarna drack det, men många har ingen aning om vad det egentligen är för någonting. Uppfattningen kan i värsta fall vara att mjöd är/var något slags öl med flugsvamp i, som man drack för att gå berserk, vilket ligger ungefär så långt ifrån sanningen man kan komma. Dessa missuppfattningar hänger nog ihop med allmänhetens nidbild av vikingar. I Sverige betraktas vikingarna som om de varit barbarer medans de utomlands betraktas mer som sin tids högkultur, och det känns därför ibland som att det också finns större kunnighet om vikingar utomlands än det finns i Sverige.

Kommericiellt är det dåligt med mjöd i Sverige. Det som produceras, idag, är ett antal ölliknande drycker med väldigt låg honungshalt som kallar sig mjöd.

Det kanske mest intressanta med Svensk mjödproduktion (vad gäller experimenterande hembryggare), är att det till väldigt stor utsträckning används ej odlade ingridienser, utan istället sådana som finns tillgängliga vilt i naturen. Några exempel på detta är älggräs (förut kallat mjödört), vilket växer vilt och är en vanlig krydda som ska vara ett väldigt bra komplement till mjöd, maskros som kan fungera som ett alternativ till jäst, och björksav, eller avkok på granris, som kan användas istället för vatten. Man håller sig väldigt gärna till bär/frukter/örter som finns/fanns tillgängliga i Sverige på vikingatiden; en begränsining, som ofta kan leda till väldigt intressanta och lyckade lösningar på olika problem.

Polsk Mjödkultur

I Polen betraktas mjöd lite som en nationaldryck, och landet har möjligen den idag starkaste mjödkulturen i världen. Polen har dessutom en helt egen mjödkultur som på många punkter skiljer sig från övriga världen. Detta är kanske på grund av att mjödkulturen aldrig riktigt dog ut i Polen, såsom den gjorde i större delarna av övriga Europa. Polsk mjödkultur är därför inte något som hämtats från forna dagar, utan något som levt kvar och utvecklats ända sedan medeltiden. Polska mjöd kategoriseras inte utefter vad man har i dem förutom honung, utan istället hur stor del honung i jämförelse med vatten de innehåller (Se fliken, Termer från Polen för mer information). Att använda sig av en sådan kategorisering tyder på väldigt långa och gamla mjödtraditioner, eftersom det nog inte är det första sättet man får för sig att kategorisera mjöd på, trots att det är mycket användbart, då stora skillnader i honungshalten nog ger större utslag på det resulterande mjödet än eventuella tillsatser av måttlig mängd frukt, örter, kryddor eller malt. Polen är ett av få länder som exporterar mjöd, i någon större mängd, till flera olika länder.

Nordeuropeisk Mjödkultur

Förutom Polen där mjödkulturen har blomstrat på senare år, så har mjödets vikt varit avtagande i norra Europa de senaste 500 åren. Från att ha varit den kanske mest uppskattade av alla drycker så har den nästan glömts bort. I många fall har kunskaperna kring mjödtillverkning endast levt kvar hos biodlare som genom sitt yrke får ett naturligt förhållande till mjöd, då deras honung ibland får för hög vattenhalt och jäser av sig själv. Det finns dock delar av Nordeuropa där mjödtraditioner bevarats till viss del. Detta innefattar dels Ryssland och de baltiska staterna, där mjöd aldrig riktigt dött ut, men också Storbritannien vilket bland annat varit hem för nittonhundratalets främste förespråkare av bin, honung och mjöd. Detta är en munk mest känd som ”Brother Adam”. Storbritannien och Irland har dessutom ett relativt stort antal kommersiella mjödproducenter i dagsläget, vilka alla baserar sig på gamla traditioner. Jag vill dock påstå att de halkat efter sina konkurrenter i Polen och Nordamerika vad gäller mjödproduktion. De baltiska staterna och Ryssland har även de en del kommersiella mjöd. I andra länder såsom Danmark, Tyskland, Frankrike och Österrike finns också viss mjödtillverkning. Den Franska mjödtraditionen skiljer sig kanske en hel del från övriga Nordeuropa, då det Franska ordet för mjöd (hydromel, vilket ordagrant kan översättas vattenhonung), varför man istället kanske borde förknippa Frankrikes mjöd med en sydeuropeisk mjödkultur. I stort sätt alla nordeuropeiska länder har historiskt sett varit mjödkonsumenter, och dessutom prisat mjödet högt, och detta märks än idag, även om det inte förekommer produktion i alla länder. Det verkar som att mjödproduktion ökar något i Nordeuropa, men det är knappast lika drastiskt som i Nordamerika och Oceanien.

Finsk Mjödkultur

Liksom i Sverige, finns det även i Finland finns det en del förvirring kring begreppet mjöd. Denna förvirring är dock av en helt annat slag än förvirringen som råder i Sverige. I Finland används både begreppet mjöd och begreppet sima till att beskriva i stort sätt samma sak. Men eftersom sima ibland är gjort på farinsocker istället för honung, så känns det som att det borde finnas en distinkt skillnad mellan begreppen, då mjöd självklart måste innehålla honung för att få kallas mjöd. Förvirringen uppstår i och med att den skillnaden ofta ignoreras. Sima, mjöd, eller vad man nu vill kalla det, är i Finland en säsongsdryck, som dricks på majdagen (i Finland kallad Vappu). Detta är en stor nationell dag som engagerar större delen av det Finska folket. Sima/mjöd är, därför, väl etablerat i Finland, men inte alls associerat med samma saker som det associeras med i andra länder. T.ex. så är det mjöd/sima som säljs i affärer alkoholfritt, så om man vill ha mjöd med alkohol, så måste man göra det själv, vilket man också gör, i väldigt stor utsträckning. Det är svårt att uppskatta hur pass stort mjödskapandet är i Finland, men strax före Vappu kan man nog, utan överdrift, konstatera att det är störst i världen.

Nordamerikansk Mjödkultur

Om det är någonstans på vår jord där det skett en drastisk utveckling av mjödkultur i modern tid, så är det i USA och Kanada. Antalet kommersiella producenter av mjöd i USA ligger någonstans mellan 50 och 100. Kanske det mest intressanta med USA är att det är inte bara de kommersiella mjöderna som har stor slagkraft, utan även hembryggandet av mjöd som hobbyverksamhet har en otroligt stor betydelse för utvecklingen av mjödkulturen. Den enda anledningen till att jag väljer att inte kalla den amerikanska mjödkulturen för starkare än den polska, är att mjöd inte på något sätt skulle kunna kallas för en nationaldryck i USA. Det betraktas istället som en intressant och god dryck som ständigt ökat i popularitet i och med att fler folk får upp ögonen för den. Men det är ännu långt ifrån alla i USA som är bekanta med begreppet ”mead”, och ännu färre, om ens någon, som förknippar det med något typiskt amerikanskt. Det finns ju trots allt inte särskilt mycket att hämta angående mjöd i amerikansk historia; fast frågan är om detta kanske är en fördel? Amerikanerna lånar friskt diverse kulturella aspekter av mjöd från andra länder, främst förstås från Storbritannien, då den mjödkulturen ju är inbakad i deras språk. Men även norden, de gamla grekerna, och alla andra kulturer som genom tiderna varit kända för att prisa mjöd högt är självklart en stark inspirationskälla. Det hela förvandlas till en väldigt öppen syn på mjöd som sprutar ut nya idéer och tekniker vad gäller mjöd och mjödkultur. Man är heller inte rädd för att modernisera mjöd eller att blanda mjödtillverkning med bland annat vintillverkning, ölbryggning, champangetillverkning, samtidigt som man självklart är väldigt mån om att det är just honungen som är central i mjödtillverkning. Amerikanerna har även internationaliserat mjöd, genom att årligen arrangera Mazer Cup, där det i och för sig är främst amerikanska producenter och hobbytillverkare som deltar, men det brukar finnas några deltagare från andra länder såsom Polen, Kanada, Australien, Slovakien, Nya Zeeland, Sydafrika med mera. Under denna festival pågår separata tävlingar för hobbytillverkare, och kommersiella producenter av mjöd. Tävlingarna är separata, men kategorierna och bedömningen går till på ungefär samma sätt i båda fallen, där uppdelas i olika kategorier, och de tre främsta mjöden i varje kategori tilldelas ett pris. Det bör dock nämnas att Amerikanerna inte är ensamma om att arrangera mjödtävlingar då även polackerna gör det (fast ej en internationell tävling förstås). Amerikanerna, eller The American Homebrewers Association (AHA) har dessutom hittat på en mjöddag (den första lördagen i Augusti), där det är meningen att man som mjödförespråkare, ska främja mjödet på något speciellt sätt just den dagen. Kanadas mjödkultur liknar den amerikanska på många sätt, men ligger inte riktigt på samma skala, och mjödbryggning är nog heller inte lika etablerat som hobby där. I övrigt kan sägas att många av mjödets främsta förespråkare och forskare som t.ex. Ken Schramm och Roger A. Morse är/var amerikaner.

Vinregioner

Det känns kanske lite orättvist att de platser med en väl etablerad vinkultur, också skulle ha en etablerad mjödkultur, men det stämmer till stor del. Californien är den del av USA som producerar mest vin, och även mest mjöd. Australien, Nya Zeeland och Sydafrika är alla stora producenter av vin, och så även av mjöd. Sydeuropa vilket givetvis kanske är den allra största producenten av vin, har dock inte speciellt stor mjödproduktion. Det finns i Frankrike, och det finns något litet i Italien, men annars är det dåligt. Det finns heller ännu inget, som jag känner till, i Chile, men kommer nog att finnas så småningom. Det är inte så konstigt att just vinregioner producerar mjöd, då steget inte är långt mellan vin och mjödproduktion. Men det är ganska intressant att det är just de engelsktalande vinregionerna där mjödtillverkning verkligen tagit fart. Förklaringen, till detta, borde gå att finna i att det är USA som har satt fart på mjödproduktionen internationellt, och att det är de engelsktalande reginoerna som är kvickast att hoppa på spåret. Men det allra intressantaste med vinregioner är att de ofta producerar mjöd av väldigt hög kvalité. En anledning till detta är självklart att de redan har vanan inne, eftersom det inte finns speciellt stora skillnader mellan mjödproduktion och vinproduktion, men en annan aspekt kan också vara att klimatet som råder i de regionerna inte bara är gynnsamt för vindruvor, utan också för honung. Om det sistnämnda skulle vara sant, så kan man ju ännu en gång inte tycka annat än att det är orättvist.

Etiopisk Mjödkultur

Etiopien har en väldigt stabil djupt rotad, och helt egen, mjödkultur. Det etiopiska mjödet kallas Tej, och finns i lite olika former, men är oftast mjöd kryddat med något humleliknande, och kan ibland vara mer likt öl än mjöd. Tej är en utspridd dryck i Etiopien och att brygga det hemma är vanligt, men det går även att få det serverat i så kallade tejbeits, vilket är speciella tejpubar. Det går nog också att hitta det i andra barer. Traditionellt dricks Tej ur en speciell sorts flaska kallad berele, vilket ser ut som en rundkolv av keramik.